Skrivet av

Varje människa vill i någon mening vara fri. Ingen människa vill egentligen vara förtryckt, ingen vill vara fången, ingen vill vara bunden. Genom historien, och även i vår tid, finns ett oräkneligt antal exempel på mänskliga frihetssträvanden. Både kollektiva frihetssträvanden för en grupp människor, ett folk, en nation från främmande makters förtryck och fångenskap och enskilda individers frihetssträvanden från andra individers förtryck och förnedring. Historien har sett frihetskämpar som för alltid har skrivit in sig i historieböckerna, som Nelson Mandela, Martin Luther King, Jean d´ Arc och många, många fler. Och historien har sett minst lika många frihetskämpar som ingen historiebok nämner om. Dessa hjältar, välkända eller anonyma, träder fram därför att människor under förtryck söker frihet och människor i fångenskap längtar efter frihetens dag.

Alltid finns inte kraften eller förmågan att förverkliga ens längtan och strävan. Förtrycket kan vara övermäktigt och fångenskapen kan vara alltför hopplös att ens tänka sig en befrielse från. Skulle ändå befrielsen komma, kan man inte alltför sällan notera att befrielse från en främmande makt, lätt leder till fångenskap under en annan. Och man kan med all rätt ställa sig frågan om den verkligt fria människan - finns hon?!

Och vad är egentligen frihet? De flesta av oss skulle svara: "frihet är att vara ekonomiskt och socialt oberoende" eller "frihet är att inte behöva vara styrd av vad andra tycker och tänker" eller "frihet är att få sätta sig i bilen och bara köra".

Människans syn på frihet ter sig ibland en smula egendomlig. Vi får ibland för oss att frihet är lika med avsaknad av gränser, att vara fri är lika med att inte behöva rätta sig efter någon annans uppfattning, påbud eller förbud. Frihet i sin allra friaste form är att enbart få göra det som faller mig själv in, det som jag själv vill och det jag själv beslutar mig för. Oberoende av andras uppfattning och oberoende av konsekvensen för andra gör jag som jag själv vill för jag är en fri individ! Jag är mig själv nog och behöver ingen eller inget utanför mig själv! Ära vare mig! Och ära vare den frihet det innebär att jag inte behöver nedlåta mig till att ta hänsyn till någon annan! Frihet stavas oberoende.

Tänk dig att du är en tulpan. Helt plötsligt kommer en annan tulpan och förkunnar för dig hur underbart det är att äntligen ha blivit befriad från den där mossiga gamla löken där nere i jorden. Den som du var bunden till och som gjorde att du inte alls kunde röra dig, inte alls kunde fatta några egna beslut om ditt liv. Det svider visserligen rejält i stjälken när kniven går fram och lösgör dig från fångenskapen, men sen!, sen blir friheten total! Tror vi !

För sedan tror vi också att vi automatisk får ett destruktivt beteende som innebär att vi tror att vi kan åka vart jag vill, se nya platser, träffa nya tulpaner och den där gamla löken kan gott ligga där i jorden och ruttna. Jag är fri! Allt är frid och fröjd - om det inte vore för att "frihetens" pris skulle visa sig vara alltför högt, jag har blivit avskuren från det som var källan till mitt liv. Den frihet jag upplever skulle snart nog visa sig vara en dom över mig. En dödsdom.

Men då glömmer vi en viktig sak, börjar jag att leva ett liv i frihet utifrån att lyssna på mig själv mitt sanna jag, då lever jag ett liv i kärlek, för jag anser att lever vi efter vårt sanna jag då är vi kärlek dvs vi hyser omtanke om allt och alla på vår jord. Så jag tror att den sanna friheten är att finna sin plats. Att finna den enda plats där jag är förbunden med den enda lök som gör att livet kan pulsera i mig. Frihet är egentligen att förverkliga sig själv, frihet är att gå sina egna vägar.

Vi ska till slut nu knyta tillbaka till texterna vi läste i inledningen, vi tror att vi i det här samhället är fria men istället är vi bundna av vårt samhälles livslögner och våra egna samt allehanda idéer, föreställningar och tankar. Vi är bundna av fruktan, av ångest, av mindervärde, av missmod och av förkastelse. Vi är bundna av högmod och av självgodhet. Vi är slavar under alkohol, sex och prylar. Vi är bundna av misstänksamhet, oärlighet och förljugenhet. Men nu är det dags att vi slåss för vår frihet

Vi väljer våra liv. Oavsett omständigheterna har vi ändå friheten att välja, enligt min filosofi. Vi är till och med dömda till frihet och tvingade att välja. Dessutom är vi ensamma ansvariga för hur våra liv gestaltas, vill vi leva ett liv med ångest och skuld som ständiga följeslagare så kan vi göra det men vill vi leva ett liv i frihet så finns inte dessa två faktorer med oss, utan dom lämnar vi bakom oss.

Frihet, ångest, ansvar och skuld. Se där de fyra hörnstenarna i västerländska världsbilden. En person väljer att vara ansvarig för sitt liv och dess innehåll. Det är tecknet på att hon är medveten om sin frihet. Varje människa får sig en värld till skänks när hon föds. Men hon väljer själv om hon ska ta hand om den fritt, ansvarigt och reflekterande, eller ofritt, oansvarigt och oreflekterat. Den sistnämnda kommer utveckla lögnen som sitt huvudsakliga livsfundament och föra både sig själv och andra bakom ljuset. I livslögnens position producerar hon tvångsmässigt problem åt sig själv, och hennes bild av det Goda livet är antingen förljugen, eller ett sätt att undvika ett levande liv.

Hon ljuger i syfte att få andras bekräftelse på att hon är ett offer för världens ondska. Hon vill få oss att tro att myndigheterna är orsaken till hennes lidanden, till hennes deprimerande tillstånd. Hon har blivit fråntagen initiativ och egenmakt, förnekats hjälp hon anser sig vara berättigad till. Hon har utsatts för ouppnåeliga krav som tagit ifrån henne självrespekten och den frihet som tillkommer andra, så att hon till sist tvingats inrätta sitt liv bland samhällets minst ansedda. Så uppfattar hon det i alla fall. Jantelagens själsdödande förtryck har hon fått känna på för egen del i sådan omfattning att hon själv finner det naturligt att döma andra för deras drömmar om ett annat liv.

Oavsett orsaken till denna livsinställning, finns dock i varje ögonblick möjligheten att välja ett annat sätt att leva. Vi måste bara sluta skylla vårt lidande på andra än oss själv och ensam axla ansvaret fullt ut för det egna livets gestaltning.

Friheten är alltid potentiellt närvarande i varje ögonblick. Men friheten definieras dock av de villkor omständigheterna ställer. Att frihet skulle innebära frånvaron av gränser är att vara omedveten. En flod definieras av sina bräddar. Det är gränserna som avgör vad som är en flod. En flod utan bräddar är i själva verket ett träsk. Det saknar både riktning och avgränsning. Friheten finns endast inom ett angivet område som vi med hjälp av reflektion och medvetenhet blir varse om.

Träsket överfört till livsstil motsvaras av bristen på självreflektion och kritiskt tänkande. Där kan finnas en bristande förmåga att prioritera en långsiktig och meningsskapande utveckling, bort från det kortsiktiga behovet att undvika lidande i nuet. (Ex: Du vill utbilda dig, skaffa ett jobb etc, men ångesten och rädslan för det nya, bristande självförtroende etc, prioriteras högre än mening.)

Detta känner nog de flesta igen. Hur som helst är det omöjligt att bygga upp något bestående, inom ramen för denna konflikt. Vi måste göra vårt yttersta här, som i alla kritiska utvecklingsfaser. Det duger inte med att låtsas som om det regnar eller att rumstera om lite på ytan. Insikt är detsamma som att se in i sig själv för att utifrån upptäckterna kring sitt sannare jag, fatta sanna beslut och handla efter dem. Vem sa att verklig utveckling skulle vara fri från lidande? Ingen, men lidandet är i alla fall meningsfullt. Den fege, eller den omedvetne lider också men det lidandet är helt meningslöst eftersom det inte baseras på en strävan mot utveckling och självförverkligande.

Mitt sätt att tänka kan tyckas vara en sträng filosofi men det förhåller sig inte alls på det viset. Istället syftar det till att få människor att inse några få, men ovillkorliga omständigheter som gäller för alla i vårt samhälle. Så här kan de se ut:

Människan är fundamentalt fri och måste handla på egen risk.
Hon är ensam ansvarig för sitt liv.
Hon är i grunden ensam därför att hon utgör det enda subjekt i världen av just den hon är, och som är viss om sin existens. Den existentiella ensamheten har hon gemensam med alla andra, varför hon samtidigt är förenad med dem. Hon är därför unik och lik alla andra på samma gång.

Hon kan inte förlita sig på en gudomlig nåds ingripande, en absolut godhet som kommer till räddning när olyckan drar ned henne.Den enda visshet som finns är att hon lever just nu och att hon ska dö. Hur tänker jag leva mitt liv? är frågan hon måste besvara genom att själv skapa och leva sitt svar!

 

Hjälpte detta dig?

Dela gärna med dig isåfall. Känner du någon som hade kunnat ha nytta av detta? 

Facebook
Google+
Twitter
WhatsApp
Email

Berätta vad du tycker

Berätta vad du tycker, tänker och känner. Vi kan alla lära oss något från varandra.